Talking about Detective Fiction av P.D. James blev trevlig läsning av en välformulerad baronessa. Även om det mest handlar om andra författare så tycker jag nog att hon delar med sig en hel del om sitt eget skrivande speciellt i kapitlet Telling the Story: Setting, Viewpoint, People. Hon skriver om den symbiotiska handlingen i att författaren och läsaren båda bidrar med sin fantasi för att skapa en plats och miljö där karaktärerna blir så levande att vi ser det de ser och andas samma luft som de. När vi känner oss hemmastadda i deras vardag blir chocken stor när offret hittas. Det kapitlet tycker hon är viktigast i berättelsen och beskrivs starkast om det speglar personligheten hos den som hittar kroppen. Vi får veta att platsen inspirerar henne mer än tillvägagångssättet för mordet och att historien börjar ta form därifrån. Hon diskuterar den begränsande jag-formen kontra en Watson-figur som lätt kan konkurrera ut detektiven som huvudperson. Hon skriver om hur viktigt det är att även offret står levande för oss, att antalet misstänkta är begränsat och problemet med att hitta ett troligt motiv för mord. Kapitlet avslutas med något som jag tror alla som skriver kan känna igen sig i, hur karaktärerna växer fram och avslöjar mer och mer om sig själva så att slutresultatet inte riktigt blir som man tänkt sig, ett limbo. Sammantaget är detta ett gott recept på en bra deckare.
