Isabel och El Zorro

Isabel Allende har sin skrivarlya i San Rafael i ett hus med utsikt över San Franciscobukten. Hon skriver vid ett välstädat skrivbord i poolhuset. På det står ett fotografi av hennes dotter Paula och där ligger prydliga högar med researchmaterial. I augusti 2003 blev hon ombedd av John Gertz att skriva en bakgrundshistoria till El Zorro. I La suma de los días berättar hon hur hon antog utmaningen. Hon koncentrerar sig på hans barndom och anledningen till varför han förvandlade sig till El Zorro. På det tidiga 1800-talet var Kalifornien ett område med några få spanska kolonier så hon var tvungen att förflytta honom till Europa. Han reser med ett handelsfartyg till Barcelona där han utbildas och går i fäktarskola. Efter några år reser han tillbaka till Amerika på ett piratskepp och återvänder efter många äventyr till den hacienda där han växte upp.

Om all tid är nu så är Isabel Allende vår guide i galaxen. Hennes hem är i språket snarare än i en plats. Hon rör sig ledigt fram och tillbaka i tiden och umgås obehindrat även med människor som för länge sen är döda. Hennes barnbarn har sagt att hon minns det som aldrig har hänt vilket hon tycker definierar hennes liv. Om vårt förhållande till tiden är oändligt så lever vi för oändlig tid.

På sjukhus

Då och då blir jag påmind om det bräckliga i livet, det sköra mänskliga, som nu efter ett dygn inlagd på sjukhus för en operation. Jag möter några kvinnor och får ett tvärsnitt ur livet just nu. En berättelse om förlusten av ett barn men ändå kunna behålla styrkan att gå vidare. Jag möter den uppriktiga medkänslan och självklarheten i att hjälpa den som skadat sig. Tryggheten som omger oss i en väl utvecklad vård. Vi hör helikoptern som landar med svårt skadade patienter. Jag får se det sköra i livet som vi borde påminnas om då och då. Jag går ut i vardagen igen och något har jag med mig som inte fanns där förut.

Torka

När jag för tredje gången börjar om från början med ljudboken inser jag att vi inte går ihop. Jag ger upp och börjar med pappersboken i stället. Otympligare att ha med sig men jag vet åtminstone var jag är i berättelsen. Därmed slipper jag också den svenska översättningen. Nu lever texten, ja, den sjunger för mig. Boken är Peter Robinsons In a dry season där hans detektiver löser ett fyrtio år gammalt mord. Liket upptäcks när en tidigare översvämmad by torrläggs.

Fågelskådning

Vi samlades extra tidigt på jobbet idag för att gå en tur till Laduviken och Stora Skuggan för att titta på fåglar. Det var ett perfekt väder för fågelskådning och det blev snart riktigt stressigt med protokollföringen. Ett trettiotal arter blev resultatet till slut. De fåglar vi bara kunde höra på avstånd slog vi upp i fågelboken och tittade på dem där. Många arter hade ett visst överseende med vårt skådande men andra försvann på ett mystiskt sätt från en sekund till en annan. En sothöna med två små ungar förvandlades till vass som genom ett trollslag.

Stickkafé

Jag tog en snabb tur in till stan för att gå på Nystas första öppna hus sen butiken stängdes. Numera bedrivs verksamheten på nätet i kombination med ett öppet hus då och då. Vid borden satt grupper av stickande kvinnor men själv tyckte jag att vädret var för vackert för att slå mig ner där och på gatorna var stämningen festlig med anledning av 17 maj. Det blev en god skörd av några nystan lingarn och ett bomullsgarn. Det kommer säkert att räcka tills det är dags för nästa öppna hus i september.

T-påsar

Jag var ju tvungen att besöka det nya tunnelbanebiblioteket vid Östermalmstorg som öppnade igår. Först stannade jag vid Mediejukeboxen och laddade ner Peter Robinson En ovanligt torr sommar som ljudbok. Sen kom jag till en vägg med t-påsar där man snabbt kan ta med sig den smak som passar. Men vilken skulle det bli? Gunpowder, Guteblandning, Rooibos eller kanske Lady Gray. Nej, det fick bli en rysk påse, direkt från samovaren. I den låg Isakskatedralen av Kari Hotakainen, Nina Lugovskajas dagbok och Boris Akunin Särskilda uppdrag. Akunin är en gammal bekant men de andra är överraskningar. I påsen fick jag också med mig en cupcake från invigningen. Kak priatna!

Döden

Jag har varit och sett Himmel över Nybroplan av Bengt Järnblad på Klara soppteater. Pjäsen handlar om följderna efter en bilolycka. De inblandade personernas död och liv knyts samman i ett ödesdrama. Det gjorde gott att sitta och skratta åt döden tillsammans med andra. Visst är det nyttigt att tänka på döden då och då, det ger skärpa åt livet, och det ligger faktiskt en tröst i att en dag vara definitivt onåbar. Men lika nyttigt är det att promenera genom vårvackra Stockholm utan en tanke på evigheten.

Helgonet

Körsbärsblomning och nu en filmstjärna i världsklass. Stockholmarnas mobilkameror går igen varma när Sir Roger Moore signerar sin självbiografi på NK. Åttioåringen ser ut att vara i fin form och det är svårt att tro att han verkligen är hypokondriker som han avslöjar i boken. För mig är han mera Helgonet än James Bond och det var mitt viktigaste tvprogram under 60-talet. Leslie Charteries förkortade Simon Templar till S.T. under skrivandet vilket lär ha gett honom iden till smeknamnet The Saint.

Strandparken växer fram

Nu kan man ana gräsmattor och planterade träd. Utsikten kommer kanske att bli fin.

Tiden

Just tittat på ett tvprogram om tiden, för en stund sen, eller, jag upplever att det var nyss. När började tiden? Tja, det kan ju inte ha varit vid Big Bang, tiden måste ha funnits innan. "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord" men vad gjorde han innan dess. Menar man den tidpunkt när man börjar mäta tiden. Big Bang tryckte bara igång stoppuret, Gud startade en tidsmätning genom att skilja ljuset från mörkret. Det finns ingen början. All tid är nu.

Rosa skyar

Vår i Stockholm, äntligen.