Då och då blir jag påmind om det bräckliga i livet, det sköra mänskliga, som nu efter ett dygn inlagd på sjukhus för en operation. Jag möter några kvinnor och får ett tvärsnitt ur livet just nu. En berättelse om förlusten av ett barn men ändå kunna behålla styrkan att gå vidare. Jag möter den uppriktiga medkänslan och självklarheten i att hjälpa den som skadat sig. Tryggheten som omger oss i en väl utvecklad vård. Vi hör helikoptern som landar med svårt skadade patienter. Jag får se det sköra i livet som vi borde påminnas om då och då. Jag går ut i vardagen igen och något har jag med mig som inte fanns där förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar